vivevita

Min lillebror tar snart studenten. Det är galet. När man tar studenten är man gammal och stor. Det tyckte i alla fall jag när jag 18 år "gammal" svingade min vita hatt och drack skumpa och sjöng studentsången i falsk stämma.
Men min lillebror är inte så stor. Trodde jag. Men även om jag blir motbevisad GÅNG på GÅNG (jag har druckit öl med han på uteställen, han får köpa snus, han får köra bil, han får SNART gå på systemet, han kan rösta, han åker kors och tvärs genom Europa själv, han hänger på EU-parlamentet, han har kompisar som är äldre än mig) tror jag fortfarande att han är min lilla lillebror. Fast det är han ju iofs på ett sätt. Och han kommer nog alltid vara min lilla lillebror. Trots allt kallar jag han fortfarande jontemyra när man vill reta han!

Och tänk vad många gånger man vart sjukt galen, jättesur och förbannad på sin lillebror.
När han tar fjärrkontrollen och byter från programmet man jättegärna vill se.
När han skvallrade för mamma när man gjort nått dumt.
När han sa att man va en tönt eller ett pucko när man var mindre.
Eller när diskussioner spårat ur totalt och båda vägrar ge sig.
Och massa massa massa mer...

Men han är endå en ganska reko kille. Han är ju trots allt släkt med mig!
Och tro det eller ej, men jag har blivit så stor att jag kan erkänna att han är helt grym. Och att jag inte skulle byta ut honom mot någon lillebror in hela världen.


Lillebror har visst blivit som jag när jag är stor...