vivevita

Nu ska jag inte vara den som är den. Men ibland är det svårt att INTE vara den som är den. Speciellt när alla andra verkligen är de som är de.

Tänk er följande scenario;
Jag och Maria på stationen i Åre, småtrötta, varma efter allt släpande av för mycket packning, och ska faktiskt tycka det ska bli lite småskönt att sova tills man vaknar i Uppsala/Stockholm.
Okej, so far so good. Tåget kommer, vi letar upp våra kupé - som vi tydligen ska dela med en isbjörn. Eller förlåt, hund. Men den såg ut som en isbjörn... Jag improviserar nån sorts hundskräck och frågar konduktören om det finns andra platser men icke.. Tåget är fullbokat! Så in till hunden och bit ihop. Men sen kom Charlie, och Charlies matte.. och Charlies mattes man med rullatorn. Charlie är en katt. Som jamade eller nyste konstant i 8 timmar! Hunden tyckte ju det här var väldigt spännande och katten nös ännu mer. Desto mer folk desto varmare i pensionärkuvösen.. Försöker dock sova med huvudet lutat mot glasrutan och gången utanför. Lättare sagt än gjort... Därute hade någon parkerat en rullator som gjorde det i princip omöjligt att gå förbi. Så alla tryckte sig mot glaset och mitt ansikte med ganska högljudda "pust och stön" och försvårade min skönhetssömn. Samtidigt som allt detta sker försöker Charlies matte övertyga katten om att vara tyst genom att skrika "Nej nu får du va TYST Charlie" ungefär varannan minut... Snubblar av tåget i Uppsala runt 03.00 på natten och är ganska så glad när huvudet äntligen når kudden en halvtimme senare. Jag undar hur jag kan ha missat att en säng kan vara så skön?

Jag har aldrig påstått att man har långtråkigt om man åker SJ. Och så kan man ju låtsas att man tänker på miljön...

Annars är Uppsala sig likt. Fast vad hade jag trott? :-) Ses i dimman imorn!